Under 1900-talets andra hälft blev det allt vanligare att kompositör och artist var olika personer. Samtidigt blev fokuseringen på artisterna allt större medan kompositörerna i allt högre utsträckning förblev anonyma för de allra flesta. Det finns förstås mängder av undantag från trenden: Burt Bacharach, Björn Ulvaeus och Benny Andersson, bara för att nämna några.

På 1990-talet hände i Sverige emellertid något som gjorde att kompositörerna åter hamnade i fokus för en bredare publik: de sagolika framgångarna för Denniz Pop och övriga i Cheiron-studion.

De låtskrivare vars karriär startade i Cheiron-studion är ofta välkända för den breda allmänheten. Främst Andreas Carlsson genom sin medverkan i Idol-juryn. Jörgen Elofsson har världsrekord i att skriva Idol-vinnarlåtar, och har skrivit fyra av vinnarlåtarna i Sverige. Förutom på hemmaplan har hans texter och musik framförts av Idol-vinnare i bland annat Storbritannien, USA, Australien, Belgien, Holland och Finland.

Svensk media börjar också vakna så smått för Max Martins just nu pågående och helt otroliga succé. Från att ha legat etta på USA-listan vid ett tillfälle 1999 och ett året därpå, har hans karriär från och med juli 2008 fullkomligt exploderat. Hans låtar (I kissed a girl, So What, My life would suck without you, 3, California Gurls, Teenage dream, Raise your glass, Hold it against me, E.T. och Last friday night (T.G.I.F.)) har sedan dess under drygt tre år parkerat på USA-listans förstaplats. Hans sidekick Johan ”Shellback” Schuster har under samma tid skrivit tre låtar som nått hela vägen till toppen av Billboard Hot 100.

När människor om hundra år diskuterar musiklivet kring millennieskiftet 2000 kan det alltså mycket väl vara namn på upphovsmännen som omnämns, snarare än på artisterna som framförde verken.